Helmy Persson är född i Stensvik.

– I det gula huset där uppe, berättar Helmy Persson och pekar norrut på Stensviksvägen mot barndomshemmet.

– Där bodde jag till jag var 23 år. 1934 flyttade jag till Lunneviken och min man Gunnar Perssons föräldrahem.

Tio år senare flyttade Helmy och Gunnar till Stensvik och sitt nybyggda hus. Cirkeln var sluten för hennes del.

Helmy jobbade först på Lerviks konservfabrik och senare, när Lervik stängde, på Canning i Strömstad.

– Vi var många härifrån som jobbade på konservfabrik då. Varje dag åkte vi buss fram och tillbaka.

– På den tiden jobbade vi även på lördagar. Därför hade man mycket att göra hemma på söndagarna. Det verkar inte som jag haft ont av att det varit fullt upp.

Maken Gunnar var yrkesfiskare, som så många andra i Stensvik-området.

Tre av Helmys åtta syskon dog i tidig ålder. Syskon och kusiner slog ner sina bopålar i Stensvik.

Helmy och Gunnar har ett barn, två barnbarn och två barnbarnsbarn.

Helmy minns uppväxttiden.

– Då var det inte mycket turister här i Stensvik. Det har blivit mer och mer och nu är det alldeles fullt.

I 25 år hyrde Helmy och Gunnar ut till sommargäster.

– Då bodde vi i källaren. Övervåningen hade vi också för oss själva. Några familjer var hos oss sju år efter varandra.

Helmy kan inte tänka sig att bo någon annanstans än på Stensvik. Där känner hon sig hemma.

– Här trivs jag. Har väldigt snälla och bra grannar som kommer och hjälper mig. Det är ju bra för jag börjar ju bli skröplig. Hundra år tar på krafterna.

Helmys hjärta k lappar för Röda Korset. I många år har hon stickat filtar och broderat täcken till välgörenhetsorganisationen.

Ett annat fritidsintresse har varit resor. Norge, Danmark, Holland, Tyskland och Grekland är några av resmålen.

– Jag har alltid drömt om att komma till London – men det blev aldrig så.

Jul brukar Helmy fira hos sonen och hans familj i Stockholm.