Jag såg Springsteen live första gången 2008. Då var jag nyss fyllda 18 och blev så full att jag spydde i en popcornskål (förlåt mamma). Minnena därifrån är därför något sporadiska. Men jag minns tydligt när Nils Lofgren spelade solot i ”Because the night” i vad som kändes som en evighet. Jag njöt i fulla drag och grät för första gången på konsert. Efteråt har jag försökt nå samma stadie av eufori när jag lyssnat på diverse taskigt inspelade klipp från konserten, helt utan att lyckas. Musik gör sig bäst live och på plats. Så är det bara, och ni som eventuellt har andra åsikter har tyvärr fel.
Den här vändan såg jag Bruce två gånger. Midsommardagens något trötta spelning och den helt magiska måndagen. Det är underligt hur två konserter så nära varandra och med så lika spellistor kan vara så olika. Lördagens konsert kändes verkligen som ett tack-och-adjö från en Bruce som blivit gammal. Måndagen däremot höll hög hög klass. Det är driv och energi rakt igenom. Till och med den evighetslånga (och helt ointressanta) ”Kitty´s back” känns okej.
Jag vill föra till protokollet att jag alltid vetat att mina föräldrar inte är helt funtade
På lördagen är ”Because the night” bäst. Mest för att jag får stå och skrika ut refrängen tillsammans med min kompis Adam på hans första Bruce-konsert. Att få stå arm i arm och njuta av en gemensam favoritlåt är det närmsta jag kommer till paradiset. Bäst på måndagen är ”Bobby Jean” och ”My love will not let you down”. Den sista är en lite okänd dänga som ni direkt ska dra igång på närmsta högtalare. Gärna på för hög volym!
Mina föräldrar och två av deras kompisar åker på alla tre konserter på Ullevi OCH på en i Danmark. Jag vill föra till protokollet att jag alltid vetat att mina föräldrar inte är helt funtade. Under måndagens konsert får jag ett meddelande från min mamma. ”ALDRIG MER SITTPLATS” står det och hon är rejält upprörd efter konserten. Hon bytte sin främre ståplats-biljett mot en sittplats. Som sagt, inte helt funtad. Främre ståplats är det bästa som hänt Ullevi sen Blåvitt bärgade guldet där i oktober 2007. 2-0 mot Trelleborg. Jag har fortfarande Jakob Johanssons vattenflaska i någon låda där hemma.
För mig har Bruce alltid funnits där. Mina föräldrar hotade med att skriva av mig från arvet om jag inte lärde mig det mesta med honom och allt med Rolling Stones innan jag fyllde 12. Men för er som inte ser storheten hos Bruce Springsteen och hans musik ska jag försöka mig på att frälsa er.
Så länge Bruce fortsätter komma till Ullevi, så kommer lidandet bli lite lättare att hantera
Ju äldre jag blivit, desto mer har jag förstått och insett vad han egentligen gör som är så in i helvete bra. Bruce har – som han själv säger – aldrig arbetat en minut i sitt liv, men kan ändå helt naturligt sjunga om hur det är att arbeta i veckan och bara se framemot helgen. Han förklarar för oss hur det är att växa upp i ett religiöst och konservativt USA. Där bilen vid 16-års ålder blir ens första fristad.
Men framförallt kan han sätta fingret på livets vemod. Här är han ohotad etta! Samma låt kan behandla glädje och sorg på ett sätt som är nästan overkligt. För mig är det så mycket av vad musik är. Ett sätt att hantera livet och dess vedermödor. Och jag menar kolla. Mycket av det största som gjort i pop- och rockhistorien är låtar som handlar om att hantera just det. I ”Let it be” får Beatles tips att när livet är tungt, let it be! ”Enter Sandman” handlar om att vara rädd för mörkret och Adele sjunger gång på gång om att bli dumpad.
I Nick Hornbys bok ”High Fidelity” frågar sig huvudkaraktären vad som kom först, musiken eller lidandet? Jag har tyvärr inget bra svar på det. Men så länge Bruce fortsätter komma till Ullevi, så kommer lidandet bli lite lättare att hantera.
LÄS MER:Recension: Bruce Springsteen, Ullevi, måndag 26 juni
