Medan samtidens värdekonflikter och stora strider kan vara svåra att urskilja, kan skeenden en bit tillbaka i tiden framstå i tydligare dager och erbjuda spännande paralleller och nycklar till att förstå samtiden. Därför bör vi ägna gruppen kvinnliga boomers mer uppmärksamhet.
Sverige mellan 1950 och 1980 var en avgörande och delvis motsägelsetid tid för kvinnor. Trots det är majoriteten av kvinnorna som växte upp under den tiden ganska torftigt skildrade i såväl forskning som populärkultur. Det är synd. På ett eller annat sätt är nuet alltid en brytningstid mellan dåtidens och framtidens ideal och normer. De mest konservativa håller krampaktigt fast vid rådande ideal och förkastar de nya. De mer radikala personerna bekänner sig helhjärtat till det nya och vänder det gamla ryggen. Men majoriteten befinner sig mellan de ytterligheterna och behöver manövrera och jämka mellan delvis motstridiga ideal, strukturer och förväntningar. Kvinnor i den så kallade boomer-generationen blev vuxna under just en sådan period.
Mellan 1950 och 1990 ökade andelen kvinnor som lönearbetade i Sverige från 30 till 75 procent. Stefan Ersgård beskriver 1960-talet som: ”Sverige stod med en fot i moderniteten och en i värderingar som gjorde att en flicka som höll en pojke i handen på skolgården kunde få sänkt betyg. Lärarinnorna bar kjol, det var skolundervisning på lördagar, och när eleverna cyklade hem för att äta lunch serverade mammorna, som för det mesta var hemmafruar, maträtter som isterband eller ärtsoppa (Populär Historia, 2010). På 1960- talet blomstrade en livlig jämställdhetsdebatt. Hemmafrun ansågs förlegad och sattes i motsats till modernitet och framsteg. Samtidigt var våldtäkt inom äktenskapet i praktiken inte straffbart förrän 1984 och ända fram på 1970- talet beskrev samhällsdebatten kvinnors universitetsstudier som något motsägelsefullt. Kvinnors ökade inträde på arbetsmarknaden skapade en segregerad arbetsmarknad där kvinnor och män i hög grad arbetade i olika sektorer, en tudelning känd som ”välfärdsstatens paradox”.
Samma decennier präglades av andra vågens feminism, om än kanske mer i teori än praktik. Som historikern Christina Florin skriver: ”I samband med jämställdhetsdebatten på 1970-talet kom det öppna motståndet att tonas ner”. Modet med minikjolar och bikinin signalerade kvinnlig sexuell frigörelse, men stora delar av samhället dominerades av betydligt mindre jämställda ideal. Landvinningar gjordes vad gäller kvinnors formella rättigheter, samtidigt som gator och tidningar pryddes av sexistisk reklam och kvinnliga politiker fick utstå oförblommerad sexism. Kvinnor fick alltså delta i samhällets olika sfärer, men skulle samtidigt inte tro att de var något. Många menade dessutom fortfarande att de inte kunde mäta sig med männen vad gäller intellekt. Det dröjde fram till 1980-talet innan kvinnlig representation i riksdag och andra högre ämbeten tog fart på riktigt.
En blick bakåt kan ge energi framåt. Kvinnliga boomers är i 70-årsåldern idag. Deras erfarenheter är ett samtal bort. Leta upp en dam född runt 1950 och börja prata. Jag lovar att de har något intressant att säga.
