Och som poppar upp av ingångar, texter, nyheter, annonser, korsord, familj och vad det nu vara må. Att bläddra fram och tillbaka i, låta ligga ett tag på köksbordet och sedan plocka upp igen, ja ni kanske minns?
Min tid här på tidningen började i samma veva som vi spolade pappret och blev en helt digital lokal nyhetstidning. Jag ska inte svära på det, men vi är i varje fall en av de absolut första tidningar i Sverige som har övergett utgivning på papper och helt gått över till e-tidning, app och sajt. Det är också något jag blivit påmind om ett flertal gånger, och jag har inga problem att förstå saknaden, och i vissa fall sorgen efter den papperstidning som inte längre finns kvar.
En lokaltidning är ju som en kär gammal vän (ibland kanske ovän), med en given plats vid frukostbordet. Den är som en del av en stads DNA, en samtidstecknare av både dåtid och nutid, av människors liv och leverne genom hundratals år. Och ett dokument över det viktigaste som hänt genom historien, och över det som händer här och nu.
Många hade det som sin dagliga rutin, tre gånger i veckan, det välbekanta ljudet av tidningen som damp ner i brevlådan, morgonpromenaden för att hämta ”tomsäcken” eller den där känslan av att vara först på Kaffedoppet och hitta en helt obruten tidning att slå upp och grotta ner sig i.
Jag är själv likadan, när jag besöker min gamla mor i Dalarna är alltid en av de första frågorna ”Var har du tidningen?” Hon får den veckovis av en granne och jag kastar mig över sidorna i jakt på nyheter från det område där fötterna liksom hittar av sig själva, utan att hjärnan behöver kopplas på. Det jag fortfarande kallar hemma.
Kanske är det just kopplingen mellan hem och lokaltidningen som gör den så värdefull, men i samma veva också saknad. Och samtidigt finns vi ju kvar! Redaktionen är på samma plats, det är ungefär samma gäng som jobbar, och varje dag gör vi vårt bästa för att serva er med lokala nyheter. Trygg, säker och sann journalistik om det område som de flesta av oss kallar hemma.
Jag hör också till dem som egentligen hellre bläddrar än svajpar, som gärna läser bok med sidor framför läsplatta och som inte riktigt kan förlika mig med e-tidning på padda. Att läsa nyheter i appen funkar bäst för mig.
Men ärligt talat, redan innan den första oktober 2023 så är jag 99 procent säker på att de allra flesta av er ägnade betydligt mer tid åt Facebook än Strömstads Tidning. Samhället förändras, vi konsumerar nyheter på ett betydligt mer varierat sätt än tidigare. Det är en utveckling som är tydlig, allra mest hos yngre som knappt vet vad en tidning är, men även längre upp i åldrarna.
Jag är inte nostalgisk över Strömstads Tidning i pappersform, och det beror på att jag aldrig hade någon relation till den. Den försvann ju innan jag började. Skyll nu inte mig för det (också), det finns flera goda argument till varför ägarna, Stampen, beslöt sig för den här utvecklingen.
På det stora hela har det varit ett framgångsrikt år. Vi har behållit de allra flesta av våra prenumeranter och det finns, upplever jag, en förståelse för varför det blev som det blev. Även om många fortfarande saknar pappret så märker vi att det finns ett stort intresse för mycket av den journalistik som vi producerar.
Jag lär nog aldrig få hålla en rykande färsk Strömstads Tidning i min hand, så är det. Men ambitionen att tidningen ska vara en viktigt och central del av det lokala samhället, den lever i allra högsta grad. Papper eller inte.
