För snart tjugo år sedan jobbade jag som reporter på Bohusläningens dåvarande ungdomsredaktion. Ett av de fasta uppdragen var att skriva krönikor med jämna mellanrum, och jag minns att jag vid ett tillfälle skrev en text med rubriken "Låt guldbollarna flöda”. Den anspelade på den svenska Fotbollsgalan och det faktum att herrarna indirekt alltid hyllas snäppet extra, dock genom något så enkelt som utformningen på priset. Den som utses till den bästa manliga spelaren får motta en förgylld fotboll, medan den bästa spelaren på damsidan tilldelas en diamantboll. Här klingar benämningen "boll” dessutom något märklig, då det i själva verket är en vasliknande glasskulptur. En symbolisk nedgradering, trots samma, på senare tid även betydligt bättre, utförda jobb på gräsplanen. Inget att gnälla om, tycker säkert någon. Huvudsaken är väl att de får pris? Ja, det kanske kan tyckas som en petitess i andra, mer världsomvälvande sammanhang. Men om det nu spelar så oerhört liten roll finns det väl inga hinder för att slopa vasen och dela ut två guldbollar. Varför markera den lilla skillnaden när det inte finns något skäl till det.
Ovan nämnda krönika skrevs som sagt för snart tjugo år sedan. Hur ligger landet idag, är det säkert någon som undrar? Inte kan väl en sådan unken tradition pågå fortfarande? Den som fiskar efter ett nekande svar lär bli besviken. Det kan konstateras att det fortfarande inte är någon jämvikt mellan män och kvinnor när det kommer till den finaste utmärkelsen inom svensk fotboll.
Nyligen avslutades VM i Australien och på Nya Zeeland, där Sverige efter mötet med det förstnämnda värdlandet kunde titulera sig bronsmedaljör. Ett VM som bjudit på välspelande, spännande och ibland även andan-i-halsen-fotboll. För vem minns inte Lina Hurtig, för övrigt min personliga favorit, och hennes på millimetern avgörande straff i åttondelsfinalen mot USA. En rysare så nervös att jag var tvungen att lämna tv-soffan för att inte riskera ett hjärtstillestånd.
Vi har blivit bortskämda med att ta medalj under de större mästerskapen. Att damerna tar medalj alltså. Senast var 2021 i form av ett OS-silver. Dessförinnan VM-brons 2019. För att bara nämna två bland totalt tolv medaljer sedan EM-guldet 1984. För att hitta en prispeng på herrarnas sida får vi gå tillbaka ända till 1994 och VM-bronset mot Bulgarien. Absolut välförtjänt, men för att vara ärlig; extremt uttjatat. Snacka om att fortfarande sko sig på gamla meriter.
Nu skulle vi ju egentligen inte jämföra, men det blir ändå oundvikligt när man tittar på statistiken. Vilket man ju som bekant gör inom idrott. I Fifas nya världsranking hamnar Sveriges damer på första plats. I juli 2023 låg herrarna på plats 23. Samma placering som två år tidigare. Jag lägger ingen värdering i det, de gör säkert så gott de kan (eller? Med de lönerna kunde man kanske kräva lite mer kämpaglöd). Men vem som helst kan ju konstatera att utvecklingskurvan hamnat på status quo. Och då är vi tillbaka på ruta ett igen. Att storstilat hylla de som hyllas bör. För i vilken annan verksamhet får de som presterar sämre, de finaste utmärkelserna och den största uppmärksamheten? Hoppet är det sista som överger en sägs det, och när den svenska Fotbollsgalan går av stapeln i början av nästa år hoppas jag fortfarande på två guldbollar.
