När jag var barn så var tillvaron i TV ganska trist. Inte nog med att det var svartvit TV, det var dessutom nästan inga underhållsprogram.
En gång om året skulle Sverige utse en låt att representera vårt land i Schlager-EM. Jo så hette Eurovision Song Contest (ESC) då. Då var det fest i TV och när det så småningom blev färg-TV så fick man se alla vackra kreationer som kvinnorna bar. Vilken fest!
Den första Melodifestivalen, eller Schlager-SM, som jag minns var 1968. Jag var fem år och Towa Carson sjöng ”Du vet var jag finns” som var min stora favorit det året. Rämjes musikaffär hade alla de stora artisterna från finalen på bild i affären. Jag gick dit varje vecka och beundrade Towa men även Monika Wessman som sjöng ”Gå och göm dig Åke Tråk”. De båda sångerskorna fick dela på tredjeplatsen. Vann gjorde Clas Göran Hedström med ”Det börjar verka kärlek, banne mig”. Han kom femma i finalen i London.
Dirigent för den stora orkestrarna var Mats Olsson, jo det var liveorkester på den tiden. När Sverige hade finalen 2000 så infördes tråkigt nog singback, alltså att artisten sjunger till förinspelad musik.
Jag älskade att sitta framför TV:n och titta på detta evenemang. Jag gjorde listor och tvingade mina föräldrar att rösta. Min far, som var väldigt sportintresserad, var måttligt förtjust i vad hans son fullkomligt älskade. Alla bidrag var ju inte bra, långt ifrån. Men det var show, dans och härlig musik.
Sedan fortsatte mitt intresse och jag följde tävlingen slaviskt.
Men det fanns en sak som var irriterande. Vi vann ju aldrig. 1969, Tommy Körberg. 1970 var vi inte ens med. 1971 och 72 vann Family Four och 1973 Malta, ja gruppen hette så, med Göran Fristorp och Clas af Geijerstam, som sjöng de beryktade Lars Forsell orden ”Dina bröst är som svalor som häckar”.
Men det året var det inte dem som jag tyckte mest om. Nej det var Abba som ”bara” blev trea med ”Ring ring”.
Då var det en expertjury som röstade fram bidragen men 1974 blev det ändring på det och juryn från de olika regionerna i Sverige, men en blandning av experter och ”vanligt folk” fick rösta.
Jag bodde på Surbrunnsgatan 4b och satt som vanligt klistrad framför TV:n när Johan Sandström ledde oss igenom 1974 års Schlager-SM. Flera av bidragen var mina favoriter, som Titti Sjöblom "Fröken Ur sång" (skriven av Torgny Söderberg som debuterade 1974. Han skrev sedan "Diggi lo diggi ley" som vann för Sverige en andra gång). "En enda jord" med Lena Ericsson var en annan favorit (Lena var en av Sveriges allra största sångerskor och sjöng demo för Chess innan Elaine Paige kom in i bilden och jobbade med Hasse och Tage bland annat). Andra kända namn det året var Lasse Berghagen, Östen Warnebring och Glenmarks.
Men Abba återvände detta året med "Waterloo" och vann allting.
När de sedan skulle representera Sverige i Brighton i "The Dome" så var det riktigt spännande. Hela den tävlingen finns på SVT play. Olivia Newton John tävlade för Storbritannien och kom fyra. Gigliola Cinquetti kom tvåa för Italien, men Sverige vann. Vilken lycka! Det gjorde ju att mitt intresse för tävlingen blev ännu större.
Schlager-EM startade 1956 och Lys Assia från Schweiz vann med "Refrain". Sverige deltog inte förrän 1958, då med Lill-Babs och "Lilla stjärna". Vi kom fyra.
Det var den europeiska TV och radiounionen som sneglade på Italien och musiktävlingen San Remo-festivalen. Kanske kunde man göra en tävling i musik för att ena det sargade Europa?
Första året ställde bara sju länder upp med två låtar var och som mest har tävlingen haft 43 deltagande länder. Det var åren 2008, 2011 och 2018.
Eurovision kanske inte borde höra ihop med politik, men så har det blivit. Genom åren har det varit många protester men kanske inte riktigt så illa som i år i Sverige, när Israels medverkan ifrågasätts av många.
Jag tycker vi ska göra som jag gjorde som femåring, sitta framför TV:n och njuta av musiken.
Själv har jag varit på plats vid flera Eurovision. 1985 så kokade hela Scandinavium när Bobbysocks tog hem Norges första seger med "La det swinge". Alla unnade Norge en seger efter så många år på sista plats. När de skulle hem från Göteborg så kantades hela E6 av norska och svenska fans som hyllade duon.
Kikki Danielsson kom på en hedrande tredjeplats med "Bra vibrationer" och Lill Lindfors var en utmärkt väninna och tappade kjolen. Då hade turkisk TV "tillfälligt avbrott" och den utmärkte brittiska kommentatorn, Terry Wogan, utropade "What an excellent sense of humor the Swedes have!"
Klänningen syddes av Christer Lindarw och året efter skrevs det in en "lex Lindfors" i regelverket. Det som händer på genrepet är det som gäller, inga utflykter från det. Jojo, Lill, du skapade historia.
Tillsammans med Irland är Sverige det land som vunnit tävlingen flest gånger, det vill säga sju. Vi är nog det land som älskar den här tävlingen allra mest.
Ett sista minne är från när ESC firade 60 år i London, på Hammersmith Arena i april 2015. Jag var där, inbjuden. Vilken ära!
Lys Assia, första vinnaren, satt bakom mig och längre bort satt Sarah Dawn Finer, Nanne Grönwall och Andreas Lundstedt och jublad. Petera Mede och Graham Norton var värdar och där satt lilla jag och en tjejkompis och njöt.
Vi var inbjudna av en god vän som råkade vara själva EBU-chefen, Jan Ola Sand.
Det var en av de finaste shower jag sett, många tidigare vinnare uppträdde. Johnny Logan, Anne Marie David, Bobbysocks. Men när Nicole från Tyskland kom in och sjöng "Ein Bisschen Frieden" på sex olika språk så vände jag mig om och tittade på Jan Ola. Det kom en tår från hans öga.
Tänk om musiken kunde ha mer av den makten. Att bringa lite fred till vår jord som Nicole sjöng om 1982.
Vi har mycket att lära som människor efter alla dessa år.
Ulf Karle
