Vad menar jag egentligen när jag skriver att familjeliv inte följer normen? Det är inte direkt den traditionella kärnfamiljen med barn, villa, Volvo och vovve som tenderar att ifrågasättas när diskussioner om livsval förs. Istället är det kvinnan som tydligt proklamerar att hon inte önskar ha barn som möter mest motstånd. Sett till det vore det givetvis ogrundat att påstå att det barnlösa livet blivit norm.
Jag tror dock inte jag är ute och cyklar när jag skriver att det finns en större norm bakom det hela. En som är interagerad i samhället på ett sådant sätt att den blivit gängse och som kan tänkas vara en bidragande faktor till det minskande barnafödandet, och däri även familjelivet som helhet. Åtminstone så som det traditionellt sett ut. För även om kvinnor får barn blir de allt färre.
På olika ställen på internet och i media överlag figurerar det en hel del innehåll om människor som redogör deras ovilja inför att skaffa barn. I en artikel från SVT menar Gunnar Andersson, forskare i demografi, att förklaringen står att finna i en pessimistisk syn på framtiden. Krig och miljöförstöring gör att unga vuxna räds för vad deras barn, om de nu får några, kan komma att växa upp till.
Detta går givetvis inte att dementera – framtidsutsikterna kan inte sägas vara de ljusaste. Samtidigt tror jag mycket av den aversion som går att koppla till familjeliv också har att göra med rådande samhällsnorm.
Även om förändringarna förmodligen kan härledas än längre bak, sker det under 1980-talet en betydande förskjutning i det ekonomiska klimatet som har stor påverkan på samhället i stort. Med politiker som Margaret Thatcher och Ronald Reagan i spetsen växer en ny ideologi fram, vilken betonar frihet och den egna individens rätt till självständighet: individualism.
Snart sprider sig denna över sundet och att Sverige till stora delar formats av dess ramverk råder inga tvivel om. Överallt möts vi av motton om att kämpa för att lyckas och bli den bästa versionen av oss själva. Entreprenöriellt lärande har dessutom varit en del av läroplanen sedan 2011. Att våga satsa och bli den entreprenör man innerst inne är ser staten alltså som något väsentligt för Sveriges alla skolelever.
Sett till det kan även den ökade betoningen på individuellt självförverkligande vara värd att beakta i frågan om det minskande födelseantalet. Att skaffa barn, speciellt flera, är inte förenligt med den trend som i övrigt gör sig gällande i samhället. Med en befolkning fylld av drivna, självständiga och framgångsrika personer som har siktet inställt på att utveckla sig själva finns det helt enkelt inte tid för några barn.
