Före valet 2022 argumenterade Centerpartiets partiledare Annie Lööf för en regering där vare sig Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna skulle ha inflytande. Den skulle vara förankrad i den ”breda mitten”. Det lyckades inte i valet 2022, för väljarna ville annorlunda. Maj månads partisympatiundersökning från SCB visar tydligt att trenden fortsätter och den ”breda mitten” håller på att bli allt smalare.
Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna har alla tappat rejält i opinionen jämfört med riksdagsvalet 2022. Sämst går det för Kristdemokraterna som nästan har halverats. Partiet ligger under spärren med bottennoteringen 2,8 procent. Även Liberalerna ligger under spärren med 3,2 procent. Centerpartiet ligger strax ovanför spärren med 4,5 procent.
Väljarströmmarna visar att C har tappat 1,5 procentenhet till S. KD har tappat 1,4 procent till M. Man ser tydligt att moderata väljare som taktikröstade på KD i valet nu har gått åter till M. Liberalerna tappar lika mycket till S som till M. Istället för att mitten blir bredare, vänder sig väljarna antingen till höger eller vänster.
Det är vänstern som har övertaget i opinionen just nu. Socialdemokraterna får 35 procent, Vänsterpartiet 8,2 procent och Miljöpartiet 5,2 procent. S tappar i och för sig jämfört med förra året, men ligger fortfarande över valresultatet på 30,3 procent.
Eftersom KD och L hamnar utanför riksdagen i undersökningen skulle S, V och MP kunna bilda ett regeringsunderlag med egen majoritet, utan C. Man kan anta att det skulle vara den enklaste lösningen för en S, eller S-MP-regering. Det skulle innebära att C fortfarande skulle stå i opposition, fast med en vänsterregering istället för en högerregering. Frågan är om positionen ”ständig opposition” är så konstruktiv eller lockande för väljarna?
KD och L är två partier i kris. Trots att de sitter i regeringen blir det inget lyft i opinionen. Partierna har nu två år på sig att visa varför de behövs i riksdagen. Ett sätt är att visa varför de partierna gör skillnad i regeringsställning. Hittills har det inte gått så bra. Det främsta exemplet är klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) som tydligt har fått kompromissa bort sina egna ideal i förhandlingarna med Sverigedemokraterna.
Att L och KD klarade att hålla sig kvar i riksdagen tack vare taktikröster innebär också att regeringsfrågan till stor del är beroende av väljarnas taktiska överväganden, snarare än väljarnas partisympatier. Detta är ett demokratiskt problem. Att närmare åtta procent av väljarna (inklusive övriga partier) inte skulle vara representerade i riksdagen på grund av fyraprocentsspärren är också ett demokratiskt problem.
Det finns ett sätt att ge alla väljare lika mycket inflytande, även till de som röstar på partier under spärren. Ett system med andrahandsröster som man har i Irland och Australien gör att väljarna kan ange ett näst bästa parti som kan få rösten om förstahandsalternativet inte klarar gränsen över spärren. Det vore en genomgripande förändring av valsystemet som kräver en ordentlig utredning. Men det är betydligt bättre än att valkampanjerna och röstandet präglas av taktiska överväganden, istället för ideologiska och sakpolitiska argument.
