Förra året ställde sig influencern Saskia Cort frågan hur ofta män tänker på romarriket. Och svaret chockerade. Många killar avslöjade att tankarna vandrade dit flera gånger i veckan, i extrema fall ett par timmar om dagen. Fascinationen förbryllade och frågan blev snabbt viral på sociala medier. Plötsligt började vi alla fundera på våra egna romarriken. Fanns det särintressen som vi ständigt återkom till i tanken? Lokala SR-kanalen P4 Väst lade bland annat ut frågan ”Vad är du extremt intresserad av?” på sin Facebook-sida och fick ett flertal svar. Alltifrån spårvagnar och tv-programmet Rederiet till Amishfolket, hjärnans uppbyggnad och huruvida pingviner har knän eller inte.
Själv har jag 1990-talet som mitt romarrike. Inte så att jag är extremt intresserad av just det årtiondet, men det är en tidsperiod som jag gärna återkommer till i tanken. Kanske främst för att merparten av uppväxten gick av stapeln då. Från den sexåriga bemärkelsedagen fram till firandet av 15-årsdagen. Att glorifiera barndomens och tonårens tid är nog i och för sig vanligt för de flesta av oss. Men 90-talet som personligt romarrike förgrenar sig och hakar i flera andra intressen. Långsamhetens lov bland annat. Det bitterljuva tvånget att leva analogt som förelåg då. Att till exempel få ett handskrivet brev eller vykort idag ses som något extremt exklusivt. Och inte bara på grund av att portot numera ligger på hutlösa 18 spänn.
”Hjärnans fokus fanns i nuet”
Förra året läste jag romanen Häng City av Mikael Yvesand, där handlingen kretsar kring ett sommarlov i slutet av 90-talet och tre tonårskillar som försöker få tiden att gå när dagarna känns oändliga. Stämningar, miljöer, ordval och beskrivningar är en ren och skär nostalgitripp. Hemtelefonnumren till alla man kände fanns inpräntade och finns fortfarande kvar i stor utsträckning. Skulle man iväg skrev man en lapp till den övriga familjen och ville man umgås med någon gick man hem till den och knackade på.
Det var enkelt men långsamt. En skön motvikt till nutidens jäkt. Möjligheterna var begränsade på ett sätt, som vid dagens överflöd, faktiskt kan te sig en smula åtråvärt. Att kunna välja är bra, men att kunna välja bort är bättre. Jag kanske inte saknar det trasslande kassettbandet, där man med hjälp av en penna snurrade tillbaka det, eller stunden när man satt beredd framför Voxpop för att spela in veckans musikvideos för att kunna titta på dem när man ville. Men jag kan längta tillbaka till hantverket att spela in ett blandband. Och till tempot. Till att tre saker inte skedde samtidigt på tre olika skärmar. Hjärnans fokus fanns i nuet.
”Hur ofta tänker jag då på 1990-talet?”
Det finns filmer, serier och böcker som jag ofta återkommer till enbart för att slungas tillbaka till miljön, kläderna, sättet att uttrycka sig på. Eftersom jag gärna ser svenskt krim, gör jag nästan årligen en djupdykning i till exempel Snoken, Polisen i Strömstad och de gamla Beck-filmerna med Gösta Ekman i huvudrollen. Det blir en nödvändig motpol till dagens skildringar av brutalt gängvåld där könsord ryms i varenda dialog.
Hur ofta tänker jag då på 1990-talet? Tja, flera gånger i veckan eftersom jag ständigt drar paralleller dit. Senaste tanken som fladdrat iväg handlar om kalas eftersom mina egna barn börjar komma upp i den åldern då man bjuder hem små förskolekompisar på födelsedagsfirande. Min generation är uppväxt på korv med bröd, marängsviss och fiskdamm med liten godispåse. Idag ska det istället hyras lekland eller bokas badhus för tusentals kronor. Orimligt på så många sätt. Det sunda förnuftet försvann i samma stund som vi tog klivet över till ett nytt millennium, eller? Det spåret får benas ut i en annan krönika, vid ett annat tillfälle.
