”Prata är silver, tiga är guld” lät det på lågstadiet. Och jag, som mer än gärna räckte upp handen på morgonsamlingen någon gång för mycket, såg framför mig hur en mystisk överherre belönade mig med en guldklimp om jag höll igen.
På högstadiet fick vi istället höra ”låt tystnaden tala för sig självt”, när vi skulle lära oss om ”det goda samtalet” i svenskan. En mycket oklar del av läroplanen, men som gjorde det klart för oss att ju mer inlyssnande, fåordiga och välavvägda vi var, desto bättre.
Under gymnasiet övergick den akademiska fetischiseringen av tystnad till ytterligare en box att ticka i för att leva upp till ”duktiga flickan”-idealet. Med höga betyg och strukna blusar kom tydligen också ett modererat temperament och brist på åsikter. Ta aldrig parti, men backa alltid den som vågar stå upp för något (bakom ryggen förstås).
Häromsistens sa en av mina manliga vänner att ”de bästa tjejerna är de som är blyga, men som visar sig vara smarta och roliga när man lär känna dem”. I mina öron lät det mer som ”Jag gillar tjejer som har kontroll”. För om man sitter inne på humor och intelligens, är det väl ogeneröst att inte dela med sig av det, i rädsla för att råka skämma ut sig lite någon gång?
En politiker som gjort sig känd för att inte säga särskilt mycket är Romina Pourmokhtari. Varje gång jag ser henne tänker jag på Daniel Adam Ray’s låt ”Lilla Lady”, om en tjej som "gör rätt men av dåliga skäl”. I slutet sjunger han "jag tycker om att du vågar säga vad du tycker, men det du säger att du tycker säger inte mycket”.
Man kan förstå Pourmokhtari. Klimatpolitiken har inte direkt varit någon hit, och har man ingenting sagt har man inget att förklara. Prata är silver, tiga är guld. Som sagt.
Pourmokhtari är långt ifrån den enda politikern som kör på samma taktik. Prata mycket, säga lite. Det har visat sig vara ett effektivt sätt att göra sig svår att tycka om. Ibland undrar jag hur mycket av populismens framväxt som beror på att högerextrema politiker faktiskt säger något, hur sjukt det än är. Trump gör bort sig på sociala medier, med resultatet att folk upplever honom som mänsklig.
På journalistlinjen lyder nu andakten ”skriv kort, helst inget alls”, yoga-influencers åker på ”silent retreats”och på Tiktok uppmanar dejtingcoacher unga kvinnor att spela svåra och inte höra av sig så mycket.
Men jag undrar om det hela inte bygger på en missuppfattning om att tystnad på något magiskt sätt är sammanlänkat med självaktning och begåvning? De gånger jag har lyckats få en man på fall har det i vilket fall inte varit för att jag har varit tyst – utan för att jag hört av mig så mycket att de till sist börjat sakna mig om jag inte gjort det.
Idén om den prestigefulla, kontrollerade tystnaden är snarare ytterligare ett självdestruktivt sätt att förringa sitt existensberättigande. Men precis som det inte är beundransvärt att vara smal, är det inte beundransvärt att vara tyst. Däremot är det beundransvärt att stå upp för något, att säga något och att våga ta konsekvenserna för det.
Släng ”prata är silver, tiga är guld”. De ord du ångrar mest är de du inte sa.
