I helgen firar Bohusläns museum sitt 40-årsjubileum. Museet har dock en lång och spännande historia. Redan på 1860-talet skapades Uddevalla museum på privat initiativ. Museet drevs av Uddevalla museiförening ända till år 1976, då föreningen upplöstes. Innehållet i museet bestod mest av skänkta föremål och uppstoppade djur. Den stora älgen var en särskild attraktion i slutet av 1800-talet. Allehanda föremål från fjärran länder samlades i museet, bland annat husgeråd från Pompeji. Fram till 1970-talet fanns museet på Kungsgatan i det hus där det fortfarande står ”Museum” på fasaden. I början på 1930-talet började det skapas länsmuseer runt om i landet. På 1970-talet var Bohuslän den enda delen av landet som saknade ett sådant museum.
År 1973 skrev landstingspolitikern och chefredaktören för Bohusläningen, Eric Jonsson (FP), en motion om att skapa ett länsmuseum för Bohuslän. I det dåvarande Bohuslandstinget vann motionen gehör. Landstinget började utreda frågan och några år senare bildade Hembygdsförbundet, landstinget och Uddevalla kommun en stiftelse för ett nytt länsmuseum. Man bildade också en gemensam arbetsgrupp för att bygga ett nytt museum i Uddevalla. Ordförande för stiftelsen och drivande i arbetet blev landstingspolitikern Arne Bergermo (FP) från Stenungsund.
År 1978 kom en utredning fram till att en ny byggnad på Kampenhof som skulle samla ny förvaltningsbyggnad för Uddevalla kommun, bibliotek och ett nytt museum skulle kosta omkring 60-70 miljoner kronor. Planerna känns för Uddevallaborna sällsamt bekanta. Placeringen skulle ske på Kampenhof och den gamla fabriken skulle rivas. Museiföreningen hade skänkt alla museets tillgångar och tavlor till Uddevalla kommun och samlingarna skulle få en bättre plats i det nya museet.
Under år 1979 fortsätter planerandet. Landsantikvarien Carl Cullberg är drivande i arbetet och skriver debattartiklar och ger intervjuer. Museet ska bli typiskt bohuslänskt och inte ett gammalt traditionellt museum. Barn ska uppskatta att besöka museet som ska bli ”en slags referenspunkt för vad som är bohuslänskt”, som ”upplyser, undervisar och ger upplevelser”. (Bohusläningen 15 mars 1979)
Planerna på att bygga ihop flera funktioner i byggnaden skrotas under planarbetet. Den preliminära budgeten bygger på att Uddevalla kommun ska betala 20 miljoner kronor, landstingen 20 miljoner och staten ska skjuta till ett bidrag på 10 miljoner kronor för bygget. Kommunen och landstinget ska dela lika på driftskostnaderna.
Men efter valet 1979 händer något som gör att det hittills smidiga samarbetet avbryts. Den nya borgerliga majoriteten i Uddevalla stryker byggandet av museet ur långtids- och investeringsbudgeten. Detta tolkas som ett förhandlingsutspel från kommunen. Det nya kommunalrådet Sterner Sternersson (C) vill pruta på kommunens kostnadsåtaganden, ett nytt museum för Uddevalla blir för dyrt anser han. Det finns också många politiker i Uddevalla som vill skjuta upp byggstarten. Landstingsrådet Bertil Bjerrek (FP) går i taket, men konstaterar att ”vi kan inte tvinga på Uddevalla ett museum”. Socialdemokraternas gruppledare i landstinget Elof Karlsson menar att Uddevalla har brutit en beslutad överenskommelse.
Uddevalla kommun vill nu förhandla om allt: värdet på marken (som landstinget ska köpa), byggnadens storlek, fördelningen av bygg- och driftskostnader. Eric Jonsson varnar i Bohusläningen för att Uddevallas käppar i hjulet kan få dramatiska konsekvenser. ”Det finns politiker med centralistiska idéer. Och det är väl känt att man i Göteborg gärna ser att allt ligger där...” Han betecknar Sternerssons utspel som ”snudd på skandal”. (2 november 1979)
Uddevalla kommun bildar en förhandlingsgrupp som består av Sternersson, Håkan Thomander (FP) och Nils Hjertberg (M). I landstingets korridorer får dessa epitetet ”hästskojarna från Uddevalla”. (15 november 1979)
Debattens vågor går höga. Carl Cullberg försvarar bygget av museet i Uddevalla. Min egen mor, Berit af Geijerstam (FP), skriver ”Vi får alltså inte förpassa det nya länsmuseet till långtidsbudgetens utmarker varifrån det knappast kommer att återkomma.” (26 november 1979)
Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag klarar inte av att sitta där inne längre.
Eric Jonssons farhågor besannas på ett landstingsmöte i slutet av november då Erling Alriksson (C) säger att hans kommun Mölndal kan ordna tomt om inte Uddevalla vill ha ett museum. Ulf Wallin (S) från Uddevalla menade att Sternersson måste talas till rätta. Arne Bergermo menade att ”vi inte kan flaxa fram och tillbaka” i frågan.
Den 4 januari verkar frågan vara avgjord då Arne Bergermo berättar att efter fem timmars förhandlingar finns en lösning som han inte vill kommunicera med massmedia. Men så är inte fallet. Förhandlingarna fortsätter. I början på februari berättar Lennart Johansson (S) att Socialdemokraterna i både Uddevalla och landstinget är överens om att museet ska byggas i Uddevalla. Konflikten drar ett ”löjets skimmer över Uddevalla kommun”. Samma dag säger Bjerrek att han upplever ”ilska och förtvivlan” över konflikten. (2 februari 1980)
I mitten på februari, efter ett fyratimmarspass av förhandlingar, berättar Elof Karlsson (S) att ”Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag klarar inte av att sitta där inne längre. Nu åker jag hem.” Först i slutet av februari blir förhandlingarna klara och det blir Uddevalla som vinner. Sternersson räknade ut att den årliga kostnaden för Uddevalla sänktes från 6,5 miljoner till 4,8 miljoner kronor per år, alltså omkring 25 procent. ”Det var värt det!” utropar Sternersson. (29 februari 1980).
I Uddevallas kommunfullmäktige blev det ett ja till museet i slutet av maj 1980. Moderaterna och Centerpartiet krävde återremiss, men blev nedröstade. Frågan fortsatte dock att väcka debatt. I mars 1981 anordnar Kroppskultur ett möte på torget med inbjudna politiker. Föreningen kräver att en ny handbollshall ska byggas före museet. Den flitige debattören Nils Carlsson var då aktiv i Uddevallas isbanekommitté och föreslog att museet skulle byggas tillsammans med en ny idrottshall. Flera politiker (och även APK som hade en lokalavdelning i Uddevalla) och insändarskribenter menade att satsningar på idrotten borde gå före museet. Men tankarna vinner aldrig politiskt gehör.
När byggbeslutet fattas i KF i mars 1982 väljer Moderaterna och Sten Torgersson (FP) (tillika rektor på Agnebergsgymnasiet) att reservera sig på grund av de höga kostnaderna för kommunen. Därmed var det sista politiska hindret övervunnet och Arne Bergermo kunde ta det första spadtaget för bygget i maj 1982. Bygget går snabbt, trots översvämningar i november. Huset är byggt på pålar och bottenytan ligger över det högsta uppmätta vattenståndet.
Bara två år senare, den 2 juni 1984, kunde kulturminister Bengt Göransson (S) invigningstala på museet efter att Arne Bergermo öppnat dörrarna klockan 10.15. Museet var helt fullt, tusentals personer ville se det nya museet. Göransson menade att museet är en byggnad med ”arkitektur och inredning så djärv, annorlunda och särpräglad att man inte upplever bygget som ett museum”. Sedan bjöds han på musslor och äggost.
Göranssons omdöme står sig än idag. I fyrtio år har museet varit till nytta och nöje för Bohusläningarna. Carl Cullbergs vision om ett museum som upplyser, undervisar och ger upplevelser har blivit verklighet. Grattis på födelsedagen!
