När Ursula von der Leyen blev omvald som EU-kommissionens ordförande presenterade hon även det program för de kommande fem åren som hon blev vald på. I programmet framgår det bland annat att kommissionen ska lägga fram ett lagförslag som tvingar tågbolag att sälja så kallade ”direktbiljetter”. Det vill säga att SJ måste vid utrikesresor sälja tågbiljetter ända fram till det land resenärerna önskar åka till, istället för att behöva köpa från varje lands olika bolag. Ett tidigare förslag har skjutits ned av ett flertal länders regeringar, däribland Sverige, men ser nu ut att bli verklighet inom snar framtid.
Att kommissionen väljer att satsa på tågfrågan skickar signaler om dess tyngd, men för Sverige är frågan större än så. Vi kan inte låta det passera ytterligare tid där satsningar på järnvägen inte tas på allvar och där det inte avsätts den typ av resurser som krävs. Tågtrafiken är en fråga som inte varit särskilt prioriterad i Tidöavtalet och satsningarna regeringen hittills föreslagit har varit försiktiga och inte alls det kraftiga omtag svensk järnväg behöver.
Järnvägen är otroligt viktig för ett land som Sverige. Samtidigt är underhållet eftersatt, inte bara av denna regering utan av många tidigare regeringar. Det befintliga järnvägsnätet behöver rustas upp men det måste också byggas nya stambanor. Kapaciteten måste öka om mer gods ska kunna transporteras på räls istället för att köras på vanliga vägar och nya spår är också viktiga för att förbättra tillgängligheten över hela landet. Men för den som önskar resa med tåg eller transportera sina varor med järnvägen hjälper ambitioner föga när satsningarna uteblir och tågen fortsatt är sena. Att lösa problemet kommer knappast bli billigare ju längre man väntar.
Enligt beräkningar av konsultbolaget WSP i samband med SJ:s egna rapport Järnvägslyftet konstateras att underhållsberget växer med över 400 000 kronor varje timme, dygnet runt. Med nuvarande takt skulle det ta ungefär 350 år att byta ut svensk järnvägs alla uttjänta ledningsstolpar och kontaktledningar men vem som bär ansvaret är otydligt. Detta är något som SJ:s egen VD Monica Lingegård bekräftar i Dagens Nyheters granskning av den svenska järnvägen. Hon kallar situationen en ”nationell härdsmälta” där ingen tar ansvar för situationen.
Att det kommer att ta 350 år med nuvarande takt att byta ut alla ledningar och stolpar som behöver bytas ut beror på att Trafikverket valt att upphandla enkla, långsamma metoder. Man har helt enkelt gjort en usel upphandling, och regeringen låter dem komma undan. Samtidigt fortsätter regeringen och ansvarig infrastrukturminister Andreas Carlsson (KD) att ducka för frågan. Trafikutskottets ordförande Ulrica Heie (C) föreslog i våras en bred järnvägsberedning, tänkt att fungera på samma sätt som försvarsberedningen, med det motsatte Tidöpartierna sig.
Det är direkt ekonomiskt oansvarigt av regeringen att fortsatt låta den svenska järnvägen falla sönder. Sverige har inte råd att låta upprustningen vänta ytterligare. Den har försummats av generation efter generation och det är dags att betala för det nu.
